Många gånger har besvikelsen varit så stor, så stor.
Många gånger är besvikelsen större än ilskan, och många gånger har ilskan tagit överhand.
Brutna löften som sätter så väldigt djupa spår inom mig.
Telefonsamtal där löften om en bättre tid gavs, till en liten 7-årig flicka och hennes 4-åriga bror.
Glädje och förhoppningar byttes snabbt mot den där känslan av uppgivenhet och besvikelse, och än en gång var den utlovade julklappen, barbiedockan eller den nya cykeln bara ett tomt löfte.
År efter år, samma saker, samma löften, samma förhoppningar om att nu, den här gången, så kanske det blir som han sa iallafall..den här gången är det på riktigt.
Egentligen så var det nog inte de uteblivna presenterna som gjorde oss mest besvikna, den stora besvikelsen var att löften blev utdelade som vi visste aldrig skulle inträffa.
Ja, vi lärde oss det så smånigom, att det var nog ingen idé att hoppas för mycket.
Nu är vi vuxna, och jag har egna barn, och åter igen får jag uppleva alla dessa löften om och om igen, det är nästan som att göra om sin egen barndom lite.Men nu är det ju till barnbarnen dessa löften kommer, och löften till mig om att han visst ska hälsa på oss.
Nu har jag ju lärt mig, men ändå gör det så ont, så ont!
Kanske är det därför som jag ser till att inte lova nåt jag inte kan hålla..säger hellre "kanske" än att säga "ja" för snabbt.
Min pappa har inte sett sina barnbarn sedan sommaren 2010, då vi hälsade på honom. Han själv har inte varit här i Sverige sedan 2008, så han har inte sett vårt hus, hur vi har det, hur vi lever vårt familjeliv,barnen längtar efter att få visa morfar sina egna rum.
Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att han tar sig samman och kommer hit och firar jul med oss iår,inget hade gjort mig mer glad.
Det enda jag egentligen önskar mig, är en närvarande pappa till mig, och en nykter morfar till mina barn.
****ett långt inlägg, men jag behövde göra det, för min egen skull******
februari 2011
